För jag minglar så bra……..

En tid på världen var jag en blyg, tyst och ytterst skötsam ung dam. Nu är jag bara skötsam. I alla fall för det mesta.
Det värsta jag visste var att prata inför folk, högt i klassen, i telefon och det absolut värsta: MINGLA. Jag blev världsbäst på att undvika mingel av alla de slag och när jag ändå blev "tvungen", diverse jobb krävde till exempel kundkontakt på mässor, utställningar och dylikt så ja. Tunghäfta, you name it, jag vet vad det är.
Jag har tränat bort det. Det har inte varit enkelt men ikväll var det värt det.
Smygpremiärsvimmel på Största Systerns nya restaurangjobb. 300 inbjudna, trångt, varmt och mingligt och med Lilla Syster i släptåg, här ska minglas i tid, och vad säger man till folk?
Man beundrar inredningen, menyn, baren, håller med om att fotografierna på väggarna är fantastiska och när sen någon undrar vem som fotat dem säger man lite i förbifarten så där att
"det är min svärson, Richie, som tagit dem".
Så kan man prata om det en liten stund. Och vara stolt som tusan.
När så en av kockarna. Största Systern kliver ut ur köket och vimlar med, letar upp sin mamma och syster för att kramas mitt i restaurangen, ja då kan man prata lite om det med sen. Och vara stolt som tusan. Så får vi göra studiebesök i köket också. Det är det inte många som får för Hälsoinspektionen ska ha sitt ord med i mingelvärlden men för kockmammor göres undantag. Fattas bara annat.
Sen åkte vi hem till Store Broren som undviker dylika situationer allt han orkar men gärna vill se foton på hur det var, vilka som var där och vad vi åt. Såklart.
Så har haft vi eftermingel hemma med julmust, tomtegröt, knäckemackor, tända ljus och det är minsann bra träning inför framtiden. Man får ta minglet till sig liksom.