Baka baka liten ..... bulle!

"Jamen det är ju jättekul att laga mat" tänker jag och svänger ihop köttfärsås för enmiljonfyrahundratredje gången.
"Jag har minsann närt en kock vid mitt bröst så takterna går igen" fortsätter jag för att hålla humöret uppe,
"och Store Bror har nu pryat som kock så en dag så......",
".... kanske middagen är serverad när jag kommer hem".
Matbestyr står mig ibland upp i halsen. Så är det bara. Mycket mat lagas i radhuset. Många bullar ska bakas framöver också. Store Brors lag med föräldrar står som värdar för en handbollscup i stan och det är klart man ställer upp. Men eftersom nu mamman ska på kalas just den helgen och äntligen har lärt sig att en aktivitet i taget minsann räcker och därför inte kan vara på plats fysiskt just den där helgen, ska det alltså bakas bullar istället. En sisådär 300 st var budet igår kväll. 300 bullar kräver sin kvinna och jag har kallat på hjälp. Ja, min mamma alltså! En kvinna som vet att trilla bullar! Goda är de också!
Egentligen tycker jag att det är roligt att laga mat men ni vet vad jag menar. Fantasin tryter, det ska lagas och diskas och....
Så när blivande svärmor ringer och frågar om Älsklingen och jag har något emot att bli bjudna på lite påskmat i helgen därute på ön svarar jag ju blixtsnabbt:
"NÄE. Det har vi ABSOLUT ingenting emot"!
För den godaste maten är den jag inte lagat själv. Och så gillar jag ju att pysslas om!

Påskpussel

Det närmar sig påsk. Över mamman ligger ett svart täcke igen och dämpar omvärlden, inte omsluten helt, inte alls som förra gången, mer som ett skydd nu tror jag.
Ett skydd för att den här hårddisken som kan kallas "jag" är full. Det finns inte plats för mer helt enkelt och det visar sig med en enorm trötthet. Tänk att man kan bli så trött att man inte ens orkar vara trött?! Fixa håret ter sig som sagt lite knepigt, långt till huvudet med trötta armar är det så jag har bokat tid hos frisör. Ny frisyr och lite ny färg kanske gör susen?
Förresten kryssade jag "NEJ" på lappen från Lilla Systers klass. Skönt faktiskt!
Likväl smider vi planer för påsken.
"Kaaaaaaan vi inte åka ut till ön" frågar jag.
"Ja, det vore kanske skönt" svarar älsklingen, tar ny luft och säger:
"eller så blir vi kvar i stan, kanske hinner eller orkar vi rensa förrådet"?
Förrådsrensning går fetbort i rödaste rappet.
14.15 på fredag går Waxholmsbåten. Lilla huset på ön väntar!

Kryssbesvär

Blir lite misstänksam när jag läser ett brev från Lilla Systers klass. Det börjar nämligen med:
"Hej alla underbara föräldrar där hemma"!
Det behövs inte mer så sätts min radar igång, den där som talar om att nu är det grejor på gång. Som kommer att kosta, både pengar och tid. Såklart. Uppmaning att ställa upp så att barnen kommer iväg på skolresa innan de slutar sexan, längst ned finns två kryssrutor för intresses:
"JA" eller "NEJ".
Kan säga att i radhuset råder just nu lite kinkigt läge över vilken ruta som ska kryssas. Med tanke på blivande student, övningskörning, inskolningar på annan skola, skolval, mammans rehab, älsklingens bortajobbande i veckorna, alla avslutningar och turneringar som drar igång vilken dag som helst, och att det naturligtvis fortfarande ska lagas mat, tvättas och fixas som vanligt, finns det väääääldigt lite utrymme för engagemang.
Men det är klart det rycker i "borde-ställa-upp"-armen men det finns ju gränser. Man kan inte hinna med allt. Det har jag ju just konstaterat, nöjd över att julbelysningen är nere inne påsk. Man märker att våren är i antågande. Om man säger så.
Och jag har inte kryssat. Än.

Blixtar och dunder

Att vi skulle släcka lamporna igår en timme, under Earth Hour, tyckte inte vi var så konstigt, det gick an för en god sak. Sen om det verkligen hjälper är en helt annan femma. Lilla Syster var lampgeneral och i god tid var stearinljusen tända och lördagsgodis framplockat. Hon höll koll på grannarna också och visste minsann vilka som släckt eller inte. Mitt i timmen fick hon ett mess från en kompis som undrade vad hon gjorde. Lilla Syster förklarade och skrev "vi myser, det är ju Earth Hour".
Det dröjde en stund och så fick hon tillbaka:
"Earth hour"?
"Är det en restaurang"?
Lilla Syster förklarade igen och som vuxen är det roligt att höra hur ungar tänker och resonerar om saker och ting, hur de faktiskt tar till sig information och förmedlar den vidare.
De två tjejerna trasslade in sig i en diskussion om miljöhot och klimatförändringar och rätt som det var hade det gått en timme. Så Earth hour fyllde ett syfte i alla fall, två 12-åringar diskuterade klimat och miljö en hel timme en lördagskväll i mars. Avslutningen på kvällen blev sedan ett skådespel då ett åskoväder drog förbi. Tror inte jag varit med om det förut, åska, blixt och dunder i mars. Men det bådade om tid som stundar: Sommartid! Lovely!

Gömt i snö.....

Man kan inte hinna allt. Så är det bara. Att julbelysningen och dekorationerna plockades ned först förra helgen berodde dessutom på att hela klabbet varit fastfruset i evigheters evigheter ju. Jag lovar, det var nästan så att jag såg att verandastolparna drog en lättnadens suck av att bli av med pyntet. Om sen syrenbusken blir glad av att vilken dag som helst befrias från de blekta påskfjädrarna som sitter kvar sedan förra påsken, ja, det återstår att se. Fjädrarna har inte varit synliga på mycket länge, först döljdes de av blommor och blad och sen av snö. Men, det som göms i snö, kommer onekligen fram i tö!

Väldigt mycket snö.

Man skulle kunna tro att något blivit översnöat?

Jaha. Se där. Det var visst grillen.
Någon plockade inte in den i höstas.

Efter lite regn har vi nu både grill och cykel. Fantastiskt!

Våffeldag

Fick en intressant fråga vid frukostbordet i morse. Jag var så trött så jag vet inte vilket av barnen som frågade men långt inne i "varför-får-jag-inte-sova-lite-till-dimman" hörde jag:
"Blir det våfflor idag"???
Jag antar att frågan var ställd till mig. Jag förväntas sitta inne med svaret men jag önskar att jag bollat tillbaka frågan:
"Ja, bliiiiiir det våfflor idag"????
Såklart blir det våfflor idag, precis som det var semlor när det var dags för semlor, julskinka på julafton, kanelbulle 4 oktober och så vidare. 14 februari, Alla hjärtans dag satte jag visst stopp. Efter att i alla, alla år, jättemånga, köpt roliga strumpor till familjen och slagit in i hjärtapaket gjorde jag inte det i år. Vad jag vet var det ingen som klagade, å andra sidan är det nu lite tomt i MIN strumplåda så jag vann väl inget på det, egentligen.
Frågan återstår,
blir det våfflor idag?

Alla dessa val

Det stundar skolval i kommunen. Elever och föräldrar ska tillsammans läsa broschyr och bestämma sig för i vilken skola barnet i fråga ska tillbringa nästkommande tre åren. Jahapp.
"Gillar barnet att rida, åka konståkning, spela fotboll, handboll, spela musik, spela teater, rita, simma, är intresset datorer, teknik, djur och natur, matte, kost och hälsa, miljöinriktning, friluftsliv, språk eller ......"
Pust! Vi snackar grundskola. INTE gymnasieval.
Fly oss en skola där ungarna håller sams, de vuxna trivs att jobba, bra lokaler med frisk luft och där det finns klara mål och planer för undervisningen. Varva det med gympa, lite skoj och bus och kreativa idéer och sen en god, näringsriktig lunch på det! Vi nappar direkt! Inte krångligare än så. Väl?

Att bry sig

När Största Systern var tonåring, en vilsen fjortistjej och stundtals en pain in the ass, framförallt för sig själv, höll hon på att hamna i dåligt sällskap. Hon gled lyckligtvis undan det där dåliga sällskapet men kompisen ramlade dit. Det var äldre killar, droger, partyn och det hände att polisen var inblandad. Ibland var kompisen försvunnen. Det var en jobbig tid. Största Systern hade förlorat en vän och var orolig och ledsen så klart.
En dag kom Största Systern hem och var förtvivlad. Nu visste hon precis var kompisen var, vad hon höll på med och med vilka hon var. Hon kände sig som en skvallerbytta men berättade allt för mig. Jag ringde upp mamman för att berätta vad jag visste och tänkte att så skulle jag vilja att någon gjorde för mig.
Det där är nu sju, åtta år sedan och jag har inte pratat eller sett henne sedan dess. Förrän idag. Jag skulle betala i luckan på en mottagning och plötsligt sträcker sig kvinnan mot mig och säger:
"Tack för att du ringde den där gången"!
Då kände jag igen henne. Det var ju kompisens mamma.
"Åh" svarade jag.
"Det var var väl så lite...."
"Verkligen inte! Du räddade oss båda två"!
Och så fick jag höra att samtalet från mig gjorde att hon orkade ta tag i situationen och de fick hjälp. Nu går det bra för tjejen igen, jobbar utomlands minsann. Drogerna och det dåliga sällskapet är borta ur hennes liv. En riktig solskenshistoria även om det naturligtvis har varit jobbigt för dem under tiden. Idag är jag väldigt glad över att jag vågade lägga mig i! Och glad över att vi möttes igen, kompisens mamma och jag.

Ditten och Datten

Det har träffats en ny doktor. Igen. Helt plötsligt står de som spön i backen, hummar och tänker med pannan i djupa veck. Konfererar med sig själva medan jag sitter på hård besöksstol och bara vill att de ska komma på vad som fattas mig och att det inte ska vara farligt. Så klart.
Den senaste i raden, en utomordentligt trevlig engelsman, som skulle lämna en "second opinion" tyckte någonting om den här förbenade tröttheten. Och förkylningssymtomen som varat i snart tre år. Och de tunga armarna. Och så värken. Han hade en fundering på de korta hälsenorna också, alltså de där som krymper när jag sover.
Jag förstod inte allt, det gjorde jag inte. Men det har med "batteriet" att göra. Jag gick hem med en ny lapp i pannan:
"Utredning pågår"!
För övrigt går introduktionsprogrammet in i sista svängen och jag hoppas Reinfeldt & Co sen är nöjda så att jag kan återgå i rehabilitering i lugn och ro. Då har de fått sina tre månader till statistiken och de kan väl nöja sig med det va?!
Annars är det måndag IGEN, och solen skiner för att man inte ska märka att det är just måndag eller att det snöade som tusan här igår. Men det var ju faktiskt vårdagjämning i lördags, det går åt rätt håll. Thank God!

När det händer

Ibland bara händer det! Det är faktiskt sant! Och det utan att miljonerna rullar in fast det känns som jag ändå vunnit högsta vinsten.
Igår var det en jobbig dag. Ja, sådana där dagar man har då och då. Inget gick min väg så att säga. Jag var ledsen och snörvlig, trögast och tröttast i hela världen. Älsklingen var för stressad och kunde inte komma ner från Stora Staden som planerat. Barnen var hos sin pappa och huset var för stort, för tyst och för trist. Inte ens tanken på målarkursen kunde liva upp mig.
"Jag tänker inte gå på någon målarkurs" snörvlade jag till Väninnan i luren.
"Tänker du visst" sa Väninnan och körde sen fram bilen framför radhuset. Bara att kliva i liksom. Och eftersom altandörren på baksidan inte går att öppna för att all snö som fortfarande ligger där och trycker, så kunde jag inte smita ut den vägen. Bara att gilla läget alltså. Målarkurs skulle det bli!
Det är klart att det var roligt att måla. Nu kanske det inte gick precis min väg med motivet och så, men jag var i alla fall där.
När jag kom hem igen, såg jag att det lyste i fönstret och gissa vem som stod innanför dörren? Jo. Överraskningsälsklingen. Så en sketen, jobbig onsdag vändes till högstavinstenonsdag. I morgon är det dessutom fredag! Då kommer han igen! Ibland bara händer det!

Fy katten!

En onsdag i mitten av mars. Det snöade i morse. Fast den här gången inga enorma mängder utan lite mer som puder. Så där lagom tunt så att isfläckarna döljs. Känner redan hur ont det kommer göra i lårbenen om jag ramlar på väg till garaget. Näe. Broddar på!

För övrigt har jag flera morgnar ångrat att vi skaffade katt. Den lilla fröken Martini är jättesöt, charmig och busig och bra för barnen. Och väldigt morgonpigg. Hon väcker mig så käckt 04.35 med ett fasligt jamande och skrapande med tassarna på mina ben. Sen springer hon före mig nerför trappan och vill ut.
Varför gick jag med på detta? Varför lär man sig aldrig att det till slut i alla fall är MAMMAN som fixar och trixar med djuren?
Vi har tränat förr om jag säger så.
Fiskar, hamster, kanin och vandrande pinnar. Vad gäller vandrande pinnen höll jag på att bli anmäld till djurskyddsföreningen. Pinnen behövde en pinne att klättra på.
"Plättlätt" tänkte jag och tog en pinne ur högen som Store Bror släpat hem. Som råkade vara en tallpinne med kåda på. Och den levande pinnen bar sig inte bättre åt än att h*n ju klibbade fast i kådadroppen och ja, dog en plågsam död för vi hade åkt på semester ett par dagar.
Och så fick mamman ljuga inför sina små barn och säga att pinnen hade flyttat till himlen och hade det bättre och det var begravning och ..... ja. Att man aldrig lär sig.
"Hörru morsan" tröstade barnen i morse.
"Martini är ju så ung. Hon håller nog bara på kanske två år till. Sen blir hon gammal och trött."
"DÅ får ni sova. Båda två"!
Så nu vet jag det! Sovmorgon. Om två år! Jippi!

Packat och klart!

Det klipps navelsträng och tränas självständighet så till den milda grad i radhuset. Det gör det för all del alltid, men träningen intensifieras då och då vad gäller Store Bror. Han är nu på väg att slussas över till "vanliga skolan", en dag i taget. Själv har han lite bråttom, vill ju hänga med klassen och det är allt lite jobbigt att höra hemma på två skolor.
Idag skulle det åkas skridskor. Alltså skridskor, matsäck och busskort i packningen. Före det frukostätning tillsammans med Stora Syster. Bara de två.
Så jag satt på händerna, hade silvertejp för munnen och blytyngder i strumporna för att inte lägga mig i.
Svårt?
Jahadå. Skitsvårt.
Men det är klart han klarade det. Så även mamman! Lade mig inte i en endaste liten grej. "Packat och klart" är inte bara ett reseprogram för oss. Det är mål på vägen.

Man vänjer sig.....

.... vid det mesta. Något som däremot är svårt att vänja sig vid är att helgerna går så fort. De bara svischar förbi i en rasande fart. Knappt hinner Älsklingen innanför fredagsdörren med stora väskan innan det är dags att söndagspacka och han svischar iväg igen. En nyordning är dock sovmorgon på måndagar. En bra ordning tycker jag. Den håller vi på!
Det har knackats is i helgen. Inte till drinken, det får vänta ett tag tills alla prover och resultat över mammans tillstånd har klargjorts. Nä. Isknackningen var till för att gårdens brunnar skulle hittas så att smältvattnet äntligen får någonstans att ta vägen. Vi är lite trötta på att vada i vatten på väg till garaget, soprummet etc. En tung syssla det där att knacka is. Älsklingen tog i för allt vad tygen höll och Store Bror ville inte vara sämre. Idag var det visst något *host*harkel* jag hörde om träningsvärk? I det här huset är allt en tävling......

Tävling var det ju också då Store Bror spelade handboll och laget vann över det Intelikabralaget med 36-9.
"Hurra, hurra vad ni är bra" skrålade mamman på läktaren och fick sedan förklarat för mig att det inte alls var något bra resultat. Uppgiften var att vinna med minst 46 bollar och det grejade inte killarna så nu var seriesegern i fara.
Jahapp. JAG tyckte i alla fall att det var en bra match och att killarna var jätteduktiga. Så det så.

I dag vet jag.....

.... i alla fall att jag har ett huvud. För det gör ont. Sådär himla skitont. Migrän kallas det. Jag har även varit på mitt femtiofjortonde läkarbesök. Ny doktor. Så klart. Lite bra att sitta där grön i ansiktet, illamående och svimfärdig för det var väldans vad hon tog mig på allvar!
Prover beställdes och prover togs. Många prover. Röntgentider fixades och remisser skickades hit och dit i springandes språng. Och innan jag lämnade vårdcentralen hade hon fått kontakt med min psykdoktor och de ska hädanefter samarbeta. Se där! Första gången min migrän har haft något gott med sig! Nu går jag och lägger mig igen. Ajjö!

Tuta och kör!

Beställningen från nätaffären och leveransen i går kväll satt som en smäck! Sju kassar mat bars in av pigga, raska människor och efter kvittokoll och leveransautograf var det bara att börja packa in varorna.
Lilla Syster? Nja. Ibland tar kompisvarandet över affärsintresset och jag fixade själv.
"Men nästa gång, mamma"!
Japps. Nästa gång. För fler gånger lär det bli. Nöjd kund här, så att säga!
Idag skiner solen och det är dags för Stora Syster att övningsköra med sin mamma. Jag tror hon tänkte så här:
"ÄR nu mamman lite pigg tillfälligtvis, sätter vi henne i en bil och så kör jag runt, runt, runt på jättestora parkeringen".
Körkortet hägrar, javisst. När det blir så dags kan ju hon skjutsa sig själv och Store Bror till träningarna.
Matleverenser. Check.
Mammans taxiverksamhet kommer att avvecklas. Check.
Undrar om armarna blir lite lättare då?

Nätshopping

Att testa lite nya saker kan ju inte vara helt fel så länge jag håller mig inom lagen och vad det egna samvetet står ut med. Vissa saker skulle jag ändå aldrig i livet prova hur lagligt det än är. Bungyjump t ex, eller ha en boaorm runt halsen. Oh no!
Igår slog jag till med shopping i form av storhandling på nätet. En av stadens stora ICA har börjat med "nätaffär" och levererar varorna hem för en avgift på 99 kr. Som hittat. Slut på schimpansarmar, bröstsvett och tunga matkassar där handtagen går sönder när de lyfts in i bilen? Någon annan får uthärda det.
Matlista skrevs. Inköpsnota likaså. Lilla Syster och jag loggade in och så började vi. Det var riktigt trevligt och gick bra på alla vis. Lite krångligt vid fruktdisken bara innan jag kom på hur apelsiner handlas per kilo och inte styckvis. Lilla Syster skrattade när hon kollade mig, jag hade lagt två apelsiner och tre bananer i varukorgen. Helt fel då ju det bara hade räckt till ett halvt mellanmål till Store Bror. Nä. (Här handlas bananer så man skulle kunna tro att det är jag som har hand om aporna på Skansen. Många kilo i veckan går det åt).
Check och koll och tryck och så var det klart. Leverans tisdag kväll mellan kl 18-20. Testing, testing.
Senare på kvällen satt vi framför tv.n och blev lite sugna på en kopp te.
"Åh", sa jag till Lilla Syster.
"Du kan väl göra en kopp av det där goda fruktteet vi köpte"?! Sugen mamma önskade!
"Men det har ju inte kommit hem än"! Snusförnuftig Lilla Syster såg bekymrat på mig.
Nä. Just ja. Så blir det ju. Man måste vänta på varorna. Ska jag verkligen packa upp själv sen? Förhandlingar pågår med Lilla Syster men hon är hård i affärer. Jag tror att det här med nätshopping blir en anings dyrare än eget slit och släp........

Nåt att räkna med

Med en dåres envishet fortsätter jag att skriva om politik. Va? Ja. I form av det nya sjukförsäkringssystemet. Jag bara måste. Man måste bara få veta hur det är. På riktigt.

Jag är förbannad. Så är det bara. Idag är jag förbannad (igen) på Littorin och Husmark Pehrson som påstår att vi som tvingats ut i aktivitetsstöd inte förlorar ekonomiskt utan totalt sett får det bättre.
EEEEEeeeeeeeeehhhh? Med vilka glasögon tittar de på omvärlden? Kunde jag kanske få låna dem? De räknar som fan läser bibeln. Så det så! Med det försöker de få folk att tro och tycka att det nya regelsystemet är något bra?! Det är inte bra! För somliga och samliga är det början till något väldigt trist.
För egen del har utsparken ur sjukförsäkringen givit vid handen ca 2000 kr mindre i månaden att leva på. För de som bestämt taket på aktivitetsstödet ( 18 700/mån)och att man TROTS sjukdom ändå inte ska vara berättigad till sjukpenning, spelar kanske 2000 kr i månaden mindre roll. För mig spelar de stor roll. Trist men sant. Inte har jag hunnit skrapa ihop en årslön på banken heller, så där finns minsann inga guldkanter att knapra på. Och RUT lär jag vackert få vara utan.......
Husmark-Pehrson har uttalat att "det är för tidigt att dra några slutsatser" och att "Tanken med introduktionsprogrammet är inte att de utförsäkrade ska söka arbete på den reguljära arbetsmarknaden från dag ett. Vissa väntas kunna delta i program hos Arbetsförmedlingen och andra kommer att återvända till sjukskrivning eller förtidspension, menar hon."
Så, kära Husmark-Pehrsson (eller inte), vad har jag då i Introduktionsprogrammet att göra? Med ett läkarintyg på 100% sjukskrivning tvingades jag att söka tjänstledigt för att överhuvudtaget få en spänn från 2/1 till 31/3?
Det FANNS en plan för mig för att få mig på banan! Jag VAR PÅ VÄG men det togs ingen hänsyn till det. Så jag halkade av. Och blev sämre än på mycket länge för jag tål helt enkelt inte stress, press och oro. Thats it!
Om avsikten är, att bara tanken på att förlora 2000 kr i månaden ska få mig på benen igen så kan jag meddela att det inte fungerar. Fast det skiter väl Husmark Pehrson i. När jag tänker efter. Hon som är med och bestämmer kan ju inte "ta del av varje enskilt fall". Nänä. Men varje enskilt fall BLIR den lilla nätta folksamlingen på 54 000 som snart sitter i den här jävla "introduktionsbåten". Och fler lär vi bli!
Ja, sannerligen. Idag är jag förbannad. Jag tror att det är lite bra men det tar energi. Energi som jag behöver till annat. Att klara resten av dagen. Till exempel.

Bambilikt

Som Bambi på hal is ger jag mig på lite skakiga ben ut i bloggvärlden igen. Just idag känns det som energinivån är något högre än på ganska länge. Det KAN vara högst tillfälligt och batterinivån behövs sannerligen ses över noggrant, å andra sidan njuter jag av att ha lust till någonting överhuvudtaget. Må så vara, nu är nu där jag är.

Just idag tänker jag slå ett slag för omtanke, värme, medmänsklighet och vänskap som varje människa behöver för att växa och blomma. Vad det faktiskt BETYDER, hur det faktiskt känns i hjärtat när man blir uppskattad och uppmuntrad, hur gott det gör för själen, det har jag haft förmånen att få uppleva de senaste veckorna när jag tappat taget om tillvaron totalt.
I det svartaste har jag läst era värmande och uppmuntrande kommentarer och varje mening har betytt väldigt mycket och gör mig så glad. På riktigt.
Från Markattan kom ett smycke, en änglavinge, som jag bär och känner hur stark den faktiskt gör mig. Och hur glad blir man inte då, när det kommer ett litet paket i brevlådan? Tack igen, Markattan!
Mina kyrktanter har förärat mig med ett tantöverlevnadskit med tidningen Bamse, laga-punka-grejer, badkulor, nagellack och lite annat smått och gott. Som vi fnissat genom åren, ojat oss över ungar, karlar och annat stort i världen medans vi glatt tuggade Bragokex och drack ljummet kaffe på kyrkans Öppna förskola. Jag menar, vem hinner dricka VARMT kaffe när ungarna är små??? Kontakten har varit lite sporadisk de senaste åren men nu klev de in igen! Välkomna! Hur glad blir man inte då?
Jag har fått mail. Jag har fått riktiga brev och kort i lådan både från oväntat och väntat håll. Jag har blivit uppmuntrad så jag orkat göra en utflykt med Bästa Vännen till Mariefred i vinterskolsken. Mina stora barn har bjudit mig på kaffe och biscotti på innefiket i stan. Ja, hur glad blir man inte då?
Jag tar till mig av all värme och innerlighet för fortsatt resa. Ville bara att ni skulle veta det!